Hur var det i Kåseberga förr i tiden ?
Om Kåsebergas tidiga historia vet vi inte så mycket. De tidigaste spår som har hittats av bosättningar nere vid havet härstammar från 1500-talet. Det var främst fattigfolket som drevs dit, till ”ödemarkerna”, för att bli fiskare. I Nordens första fornminnesinventering, år 1624, omnämndes Kåseberga som Kasseblerge Le:e. År 1687 är Kåseberga markerat på Buhrmans karta. På Hilfelings karta, 1777, är husen belägna bakom den skyddande vallen nedanför sjöhällarna, där numera Ahls rökeriet ligger. Men det var inte förrän på 1930-talet som Kåseberga fick en ”riktig väg” mot såväl Ystad som Simrishamn, Kustvägen, som anlades under den stora arbetslöshetsperioden. Under 1940- och 50-talen hade fisket i Kåseberga sin guldålder, då efterfrågan på fisk var stor. Läs mer om Kåsebergas historia

Tretton ursprungliga korsvirkeshus
Runt Leijets torg finns 13 ursprungliga korsvirkeshus, som har flyttats upp från sluttningarna vid havet. De flesta flyttades under 1800-talet, men det allra sista huset flyttades upp 1920 och köptes då för 50 kr. Under 1980-talet började kvarteren i Kåseberga namnges, Atlantic, Pinero, Orkanen, Diana och Belos, alla namn på de olika fiskesläkternas båtar. Mer om detta och om Kåsebergas historia kan man läsa i Kåsebergaboken, skriven av Jonas Vikborg och andra ur ortsbefolkningen. Boken finns på Sjöräddningsmuseet, eller kan rekvireras av kassören i Kåsebergas byalag.

Knypplingens väg till Kåsebergatrakten
Från toppen av Rytters kulle som sträcker sig 32 meter över havet har man en fantastisk utsikt över Östersjön. Kullen har fått sitt namn efter en holländsk Sjökapten Rytter, vars skepp lär ha fastnat i isen en kall vinter någon gång under 1700-talet. För att hålla utkik på sitt fastfrusna skepp, skall han med jämna mellanrum ha ridit upp på kullen. Holländska kaptener hade ofta med sig sin familj på sjön, så också Kapten Rytter. Kaptenen, hans hustru och barn inväntade enligt berättelsen issmältningen inhysta i någon av traktens storgårdar. Under denna väntan skall kapten Rytters hustru ha lärt ut knypplingskonsten till traktens kvinnor. Det skall i första hand ha varit det de egendomslösa kvinnorna i Peppinge som tog till sig knypplingen. Peppinge och Valleberga byar blev tidigt ett centrum för den skånska frihandsknypplingen, d.v.s. konsten att knyppla utan ett uppstucket mönster.

Konsten ”slå en knippling” har överlevt genom seklerna mycket tack vare grevinnorna på Tosterups slott och genom den tidiga hemslöjdsrörelsen. Skånsk knyppling lever i högsta grad kvar än i dag och det erbjuds varje termin kurser i olika regler för den som vill lära sig.